Fallet med journalisten Christian Peterson har avslöjat allvarliga utmaningar för pressfriheten i Sverige. En domstol stoppade nyligen beslagtagningen av hans arbetsutrustning, vilket väcker frågor om rättsväsendets agerande gentemot journalister. Det handlar inte bara om en enskild incident, utan om en oroande trend där delar av rättsväsendet tycks tänja på gränserna för grundlagsskyddad pressfrihet.
Peterson stoppades på Landvetter där hans dator, telefon och lagringsmedia beslagtogs i samband med en förundersökning om förtal. Denna åtgärd innebar att statliga myndigheter fick tillgång till journalistiskt arbetsmaterial, något som kan falla under skyddet av källskydd. Stockholm tingsrätt upphävde senare beslutet, men frågan kvarstår: hur kunde det överhuvudtaget ske?
Den ansvariga åklagaren, Filippa Henkow, har vägrat att kommentera ärendet, vilket skapar en känsla av tystnad och brist på ansvar från myndighetens sida. Det är anmärkningsvärt hur det offentliga samtalet kring pressfrihet förändras beroende på vilken redaktion som drabbas. Om ett stort mediehus som Dagens Nyheter eller Aftonbladet varit involverat, hade reaktionerna varit helt annorlunda.
Tystnaden från de stora publicistiska institutionerna när det gäller mindre, politiskt obekväma medier som Samnytt är genomskinlig. Det tycks som om pressfriheten gäller för vissa, medan andra lämnas utan skydd. Det är en farlig utveckling som kan leda till självcensur.
Rättsliga processer har använts som verktyg för att tysta och skrämma journalister. Historiskt har Samnytt upplevt hur rättsliga åtgärder har lett till domar som ställer pressfriheten på spel. Det skapar en osäkerhet bland journalister som arbetar med granskande journalistik.
För att skydda pressfriheten i Sverige är det nödvändigt att lagar som rör förtal förändras. Enligt nuvarande lagstiftning kan sann information betraktas som förtal, vilket skapar en oacceptabel osäkerhet för publicister. Skyddet för journalistik måste gälla oavsett avsändare, annars riskerar vi att se pressfriheten urholkas.
Det är regeringens ansvar att övervaka rättsväsendets agerande. Om åklagare som Henkow fortsätter att tänja på gränserna för grundlagsskyddade medier, måste åtgärder vidtas. Regeringen har också makt att påverka utnämningar av domare, och det är viktigt att dessa åtgärder inte blir en ursäkt för att åsidosätta pressfriheten.
Pressfriheten är en grundpelare i en demokrati och måste skyddas mot politisk aktivism inom rättsväsendet. Utan ett starkt skydd för pressen riskerar vi att se en utveckling där journalistik som utmanar makten blir allt svårare att utöva. Det är hög tid för en samhällsdialog kring dessa frågor, innan det är för sent.
