Eva Sixt och Lena Hultén från Anhörigas riksförbund ställer en viktig fråga till kommunerna: Hur ska ni hantera situationen för våra sköra äldre vid nästa storhelg, vårdkris eller influensavaåg? Trots att Sahlgrenska lyckades lösa sin överbelaäggning, kvarstår osäkerheten kring ansvaret för vårdtagare.
Det är otydligt om vårdens uppmaning till anhöriga att ta över ansvaret verkligen är en lösning. När blir ”hjälpa till” en ersättning för en välfungerande välfärd? Behovet av korttidsplatser, hemtjänst och tillräcklig personal är oförändrat. Att sjukhus fylls av äldre som inte kan skrivas ut på grund av bristen på resurser i samhället visar på systemfel.
Anhöriga kan inte och ska inte bära det fulla ansvaret för vårt samhällskontrakt. Det handlar inte om tillfälliga brister, utan om en välfärd som håller på att falla isär. Har politikerna verkligen dimensionerat vård och omsorg utifrån framtidens behov, med en befolkning som åldras och antalet barn som minskar?
Vi står inför en verklighet där äldre människor behöver mer stöd, och det är inte en fråga om ”om” utan ”när”. Samhället måste vara berett att möta oss när vi blir gamla och sjuka. Just nu känner många anhöriga en stor otrygghet, och det läggs ett allt tyngre ansvar på familjerna.
Det är förnedrande för ett välfärdssamhälle när offentliga uppmaningar kommer från sjukhus som vädjar om hjälp för att klara av situationen. Vi kräver fler korttidsplatser, bättre bemanning inom hemtjänsten och en tydligare fördelning av ansvar mellan region och kommun.
Vi vänder oss nu direkt till ansvariga politiker. Ni har makten och ansvaret att skapa hållbara lösningar för vårt samhälle. Vi förväntar oss konkreta svar och en vilja till dialog. Det krävs långsiktiga investeringar, fungerande samverkan och respekt för både äldre och deras anhöriga.
Slutligen, vi måste ställa oss den mest centrala frågan: Vilket samhälle vill vi vara? Ett där människor faller mellan stolarna när de blir gamla, eller ett där vi tar gemensamt ansvar för varandra genom hela livet? Välfärden kan inte bygga på att familjer splittras på grund av otillräcklig vård och omsorg.
Många anhöriga bär redan ett tungt ansvar. Vi kan inte arbeta fullt ut, vi orkar inte vara närvarande för våra barn och vi får inte den återhämtning som krävs för att orka över tid. Det är dags för politiker att ta sitt ansvar.
Frågan kvarstår: Hur ska ni lösa situationen för våra sköra äldre utan att anhöriga får betala priset med sin egen hälsa?
