Sverige framställs ofta som ett föregångsland inom digitalisering. Vi har snabbt anpassat oss till ny teknik, vilket för många medborgare innebär att det är otänkbart att leva utan de digitala verktyg som underlättar vardagen. Från att deklarera och boka läkartider till att swisha pengar till vänner, allt sker med några få tryckningar. Men den bekvämligheten har sitt pris, som sällan diskuteras: den totala insynen i privatlivet.
Vi har skapat ett samhälle där anonymitet i praktiken har blivit omöjlig. Varje digitalt fotspår sparas, analyseras och kan potentiellt användas mot individen. Den svenska modellen för elektronisk identifiering, BankID, har blivit central för både den offentliga och privata sektorn. Enligt statistik använder 95 procent av befolkningen någon form av e-legitimation, vilket gör att nästan varje vuxen svensk är beroende av denna lösning för att klara av vardagen.
Denna centralisering av makt över medborgarnas identitet till ett fåtal storbanker skapar en form av digital tvångströja. Om en individ av olika skäl blir avstängd från sitt BankID, stängs inte bara dörren till bankkontot, utan även till samhället. Medborgarrättigheter blir i praktiken beroende av en fungerande relation med en privat bank, något som borde väcka oro hos dem som värnar om rättssäkerheten.
I takt med den ökande kontrollen och kartläggningen av privatlivet ser vi en motrörelse växa fram. Fler svenskar söker aktivt sätt att minska sitt digitala fotavtryck och återta kontrollen över sin data. Detta fenomen omfattar en bred grupp, från integritetsaktivister till vanliga medborgare som tröttnat på bankernas intrikata frågor. Intresset för kryptovalutor och utländska betaltjänster växer, särskilt bland dem som vill undvika det svenska kontrollsystemet.
Denna strävan efter anonymitet märks särskilt inom områden där regleringarna upplevs som påträngande. När staten försöker detaljstyra konsumtion och beteende, söker sig människor till internationella alternativ som erbjuder större frihet. Ett tydligt exempel på detta är spelmarknaden, där strikta registreringskrav leder till att vissa konsumenter väljer att spela på casinon utan bankidentifiering för att undvika statlig registrering.
Utöver identifieringssystemet har Sverige också drivit på utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle mer än något annat land. Med argument om säkerhet och effektivitet sker dock en utarmning av den finansiella integriteten. I en kontantlös värld registreras varje köp och varje transaktion. Bankerna, som agerar på uppdrag av staten genom penningtvättslagar, har fått en övervakande roll som liknar polisens. Algoritmer flaggar avvikande beteende, vilket kan vara så enkelt som att sälja en begagnad bil eller överföra pengar till en släkting.
Övervakningen rättfärdigas ofta med kampen mot kriminalitet, men drabbar i första hand laglydiga medborgare. Det skapar en kultur av ”guilt-by-association”, där kunder ständigt måste bevisa sin oskuld. Om bankens system reagerar på en transaktion fryses tillgångarna tills individen kan redovisa källan till varje krona. Detta omvända bevisbörda är något vi aldrig skulle acceptera i andra delar av rättssamhället.
Blickar vi framåt, synes situationen för den personliga integriteten dyster om inte en förändring sker. Planer på en europeisk digital plånbok och ökad samkörning av myndighetsregister tyder på en framtid där anonymitet inte bara blir svårt, utan potentiellt olagligt. Det talas även om att koppla biometrisk data ännu hårdare till våra digitala identiteter, vilket skulle försvåra möjligheten att agera utanför systemet. Trots de uppenbara riskerna för individens frihet, marknadsförs den svenska modellen som en framgångssaga.
