Robotar är på väg att bli en integrerad del av vår vardag. De kommer att användas för städning, matlagning, personlig träning och – i ett mer kontroversiellt perspektiv – för att ta hand om oss när vi blir gamla och skröpliga. Teknikutvecklingen går snabbt, men frågan är om det verkligen är robotar som ska lösa problemen inom äldreomsorgen, eller om de riskerar att förvärra situationen.
I ett laboratorium i nordvästra London arbetar tre svarta metallhänder med en kuslig precision. Dessa händer har fem fingrar och leder likt våra egna, med ambitionen att bli nästa stora hjälpmedel i hemmet. Rich Walker, grundare av Shadow Robot, beskriver sin vision som ”den hjälpsamma roboten – en robot som förbättrar livet och tar hand om allt från städning till vård.”
Bakgrunden till denna utveckling är en växande kris inom äldreomsorgen. I Storbritannien saknas över 130 000 vårdanställda, och två miljoner äldre står inför ouppfyllda vårdbehov. Samtidigt ökar andelen personer över 65 år snabbt, vilket även är en utmaning i Sverige. För att hantera bristen investerar flera länder miljardbelopp i robotteknik för vård och omsorg. Men vill vi verkligen bli omhändertagna av maskiner?
Japans tidiga erfarenheter
Japan, som har världens mest åldrande befolkning, har redan börjat använda robotar i äldreomsorgen. Tre modeller testades i en studie: HUG, en avancerad gåstol, Paro, en mjuk sälrobot som stimulerar personer med demens, och Pepper, en liten humanoid robot som leder gymnastikpass. Förväntningarna var höga, men resultatet bland vårdpersonalen blev svalt. Robotarna krävde konstant rengöring, laddning och felsökning. En av modellerna väckte till och med oro hos en vårdtagare som blev för fäst vid sin elektroniska följeslagare.
Trots förbättringar av tekniken kvarstår en tydlig slutsats: robotarna skapade merarbete snarare än avlastning. Forskarna bakom försöken ställer sig frågan när brytpunkten inträffar, det vill säga när robotar faktiskt börjar underlätta istället för att komplicera.
Behov av mänsklig kontakt
Professor Praminda Caleb-Solly vid University of Nottingham arbetar för att få robotarna att fungera i verkligheten. Genom nätverket Emergence samlar hon forskare, företag och äldre för att ta reda på vad människor verkligen vill ha. Önskemålen handlar sällan om superintelligens, utan om praktiska funktioner: robotar som kan tala, förstå och anpassa sig till våra behov.
För att en robot ska kunna hjälpa till i vården krävs mänsklig fingerfärdighet. Shadow Robots metallhand har redan 100 sensorer och kan lösa en Rubiks kub, men att klippa med sax eller plocka upp ett ömtåligt glas är fortfarande en utmaning. Forskare som Jenny Read studerar djurs rörelsemönster för att skapa mer följsamma och energieffektiva robotar.
Dr. James Wright, som har följt robotexperiment i japanska äldreboenden, menar att tekniken kan leda till ännu större effektiviseringar och nedskärningar snarare än bättre omsorg. Om robotarna införs för att spara pengar istället för att förbättra vården kan resultatet bli större, mer standardiserade boenden där personalen får mindre tid för mänsklig kontakt.
Svenska perspektiv och framtidsvisioner
I Sverige pågår redan liknande diskussioner. Forskare vid Umeå universitet tror att robotar kommer att behövas inom äldreomsorgen inom en snar framtid. Helena Lindgren framhäver vikten av att hitta lösningar på den demografiska obalansen. Sineva Ribeiro, ordförande för fackförbundet Vårdförbundet, ser möjligheter i robotar men betonar också att den mänskliga kontakten inte får försvinna. ”När jag blir gammal kan en robot gärna duscha mig, men jag vill ha en människa vid min sida när jag går ut på promenad,” säger hon.
Robotarna är på väg in i våra liv, oavsett om vi vill eller inte. De kan bli en räddning för en pressad välfärd, men också en symbol för ett samhälle som hellre satsar på maskiner än på människor. Om robotarna en dag verkligen tar över äldreomsorgen, kvarstår frågan: vem ska betala skatten som finansierar välfärden som robotarna inte bidrar till? Blir det en ond ekonomisk cirkel istället för en lösning?
