Anna-Lena Laurén lyfter fram ett kritiskt perspektiv på hur vi talar om USA och dess agerande i världen. Hon menar att vårt språk är korrumperat när vi refererar till kidnappningen av Venezuelas president, som istället kallas för ”tillfångatagning”. Detta förvränger vår förståelse för internationella relationer och rättvisa.
Under en morgon i Berlin hörde Laurén nyheter om konflikten kring Grönland, där USA:s intresse för området framställdes som en legitim önskan snarare än som ett krav från en dominerande makt på ett mindre land. När USA kidnappade president Maduro och hans fru, framställdes det i svenska medier som en normal juridisk process, där de ”fördes” till USA för att ”åtalas”. Trots att Maduro och Flores kanske inte är demokratiskt valda, innebär folkrätten att det inte är legitimt att avlägsna en president enbart på grund av att man ogillar hans styre.
Laurén reflekterar över hur vanliga anklagelser från Ryssland om västvärldens dubbla standarder har blivit norm. Ryssland anklagar Ukraina för förtryck av ryskspråkiga, medan de själva undertrycker minoritetsspråk i Sibirien. Samtidigt kallas Ukrainas allierade för ”amerikanska vasaller”, samtidigt som Kreml strävar efter att skapa en sfär av klientstater i det forna Sovjetunionen.
Laurén påpekar att USA:s agerande, som i fallet med Irakkriget, ofta sker utan konsekvenser. Det har tagit tid för europeiska ledare att anpassa sig till de nya realiteter som uppkommit efter Donald Trumps presidentperiod, men det finns tecken på förändring.
För drygt ett år sedan svarade en finsk militärledare på frågan om Finland hade en plan B vid en eventuell rysk attack att landet inte hade någon. Nu har president Alexander Stubb bekräftat att Finland kan mobilisera ett stort antal soldater snabbt, vilket visar på en förändrad inställning.
Trots denna insikt är det fortfarande som att språket inte hänger med i beskrivningen av verkligheten. Beslutsfattare uppmanar till att förstå den ”nya världsordningen”, vilket Laurén ifrågasätter. Hon anser att det inte handlar om en ny ordning, utan snarare om en erkännande av att den gamla aldrig fungerade som avsett, även om den gav fördelar under lång tid.
Laurén avslutar med att påpeka att när vi nu ser konsekvenserna av vår egen inkonsekvens, bör vi sluta påstå att världen har förändrats. Den är fortsatt densamma.
