Liberalerna är på väg mot en svår tid och har nu rekordlåga siffror i opinionsmätningar, där de senaste siffrorna från DN/Ipsos visar 2 procent. Denna oroande trend förstärktes under fredagen när den framträdande riksdagsledamoten Gulan Avci meddelade att hon drar tillbaka sin kandidatur inför höstens val. Situationen förvärrades ytterligare när SVT rapporterade att partiets förste vice gruppledare Louise Eklund också avstår från att ställa upp, samt att Landskronaprofilen Torkild Strandberg lämnat partiledningen.
Frågan som nu väcks i allt fler kretsar är om Liberalerna verkligen är på väg att åka ur riksdagen. Partiet, som tidigare kallades Folkpartiet, har en rik historia där de har varit med och drivit frågor som allmän rösträtt i Sverige. Den socialliberalism som präglade partiet under ledarskapet av Bertil Ohlin mellan 1944 och 1967 har haft stor betydelse för Sveriges politiska landskap.
Trots att socialliberalism fortfarande är en ideologi som många väljare identifierar sig med, har få valt Liberalerna på senare tid. Mellan valen 2018 och 2022 förlorade partiet 41 000 väljare till Socialdemokraterna. Den pågående förlusten av väljare har delvis orsakats av samarbetet med Sverigedemokraterna och partiets nuvarande politik.
Den sittande regeringen har minskat biståndet och skurit i bidragen till de mest utsatta, vilket har gjort att Liberalerna står på svag grund. Inom välfärdsfrågan, där de har ett visst inflytande, liknar deras politik oppositionens, men de försöker ändå driva igenom reformer i samarbete med en höger som inte alltid delar deras åsikter.
Det har sagts att Isabella Nilsson uttrycker en oro över att Liberalerna inte längre är sig själva. Det är sorgligt att se att den socialliberalism som en gång var partiets kärna idag saknar ett hem i svensk politik. Inför det kommande valet tycks planen vara att förlita sig på borgerligheten och att fortsätta att stödja nationalismens parlamentariska gren.
Det skulle kännas konstigt om Liberalerna lämnar riksdagen, men den verkliga tragedin ligger i att deras politiska grundvalar har eroderats och att det socialliberala perspektivet idag är i stort sett osynligt i svensk politik.
