Den 28 januari 1986 inträffade en av de mest tragiska händelserna i rymdhistorien när rymdfärjan Challenger exploderade under sin uppskjutning. Hela världen följde dramatiken i direktsändning, och bland de sju ombord fanns lärare Christa McAuliffe, som skulle bli den första vanliga medborgaren i rymden. Hennes dröm var att hålla lektioner från rymden, men 73 sekunder efter starten skedde katastrofen.
Olyckan orsakades av gummipackningar som inte fungerade som de skulle. Dessa packningar, som kom från företaget Thiokol, hade en tendens att stelna och släppa vid låga temperaturer. Ingenjören Roger Boisjoly hade redan i juli 1985 larmat sina chefer om problemen, och varnat för att uppskjutningen inte borde genomföras när temperaturen förväntades sjunka under noll grader Celsius.
Trots Boisjolys varningar och en initialt positiv respons från cheferna på Thiokol, ändrades deras inställning under en kritisk telefonkonferens med NASA. Teknikchefen George Hardy uttryckte sitt missnöje med rekommendationen att skjuta upp uppskjutningen, och projektledaren Lawrence Mulloy gjorde klart att de ville gå vidare. Cheferna på Thiokol valde så småningom att pressa igenom uppskjutningen, vilket fick tragiska konsekvenser.
Efter explosionen vittnade Boisjoly inför kommissionen som utrede olyckan. Han lämnade också in stämningar mot både Thiokol och NASA, men dessa ledde inte till framgång. Den psykiska påfrestningen efter katastrofen var stor, och han drabbades av sömnsvårigheter och depression, samt blev utfryst av sina kollegor.
Haverikommissionen riktade skarp kritik mot NASA för att de hade sänkt sina säkerhetskrav. I en bilaga till rapporten skrev den kände fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynman att ”verkligheten måste gå före PR” när det kommer till teknik och säkerhet.
Olyckan med Challenger är en påminnelse om vikten av att lyssna på varningar och prioritera säkerhet framför press och tidslinjer.
