När Donald Trump i Davos återigen påstår att presidentvalet 2020 var riggat, ett uttalande som saknar rättsligt stöd i den meningen att det handlar om regelrätt valfusk, är det lätt att avfärda hans övriga budskap som politisk teater. Men samtidigt framför han ett mer substantiellt påstående: Rysslands invasion av Ukraina hade sannolikt kunnat undvikas om han hade fått fortsätta som president.
Frågan är inte ifall detta går att bevisa, vilket det inte gör. Istället handlar det om huruvida hans påstående är rimligt, givet den förändrade signaleringen från USA mellan maktskiftet i Washington och februari 2022.
När Joe Biden tillträdde var hans främsta utrikespolitiska mål att återställa förutsägbarhet, allianssamordning och institutionell stabilitet. Detta mottogs som en lättnad i Europa efter fyra turbulenta år under Trump. I Moskva kan dessa egenskaper ha tolkats på ett annat sätt.
Redan månader innan invasionen klargjorde Biden-administrationen att USA inte skulle sätta in egna marktrupper i Ukraina. Detta var ett logiskt och ansvarsfullt besked ur ett amerikanskt perspektiv, men innebar samtidigt att Ryssland fick en klar bild av USA:s begränsningar. När Biden olyckligt nog antydde att ett mindre ryskt intrång skulle kunna bemötas på ett annat sätt än en fullskalig invasion, bidrog detta till en osäkerhet kring trösklar och konsekvenser.
Det kaotiska amerikanska uttåget ur Afghanistan sommaren 2021 hade inte direkt koppling till Ukraina, men kan ha förstärkt en rysk uppfattning om att USA prioriterade inrikes stabilitet framför global maktprojektion. I en sådan tolkning framstod väst som försiktigt snarare än splittrat.
Mot denna bakgrund kan man fråga sig hur situationen skulle ha sett ut under Trump. Hans utrikespolitik kännetecknades av oväntade svängningar och ofta motsägelsefull retorik, vilket också skapade betydande osäkerhet hos omvärlden. Trump använde sällan hotfullt språk, men han undvek att på förhand binda sig vid tydliga ramar och visade att han, trots sin skepticism mot allierade, var beredd att fatta beslut som stärkte Ukrainas militära förmåga.
Denna oförutsägbarhet kan i ett avskräckningsperspektiv ha haft stabiliserande effekter. För Vladimir Putin, som väger risker snarare än att söka maximal konfrontation, kan osäkerheten om USA:s beredskap ha vägt tyngre än ett tydligt men begränsat svar. Det är möjligt att Trump, genom att inte på förhand klargöra sina gränser, hade gjort kalkylen farligare för Kreml.
Detta innebär inte att Trump nödvändigtvis hade varit ”hårdare” i sak. Hans upprepade ifrågasättande av långvarigt stöd till Ukraina och hans vilja att pressa på för snabba överenskommelser hade också kunnat tolkas som tecken på att tiden arbetade till Rysslands fördel. Men om man ger Trump tolkningsföreträde i gråzonerna, går det att argumentera för att hans personliga maktpolitik och oberäknelighet hade höjt tröskeln för ett beslut om invasion, åtminstone vad gäller tidpunkten.
Det leder till en försiktig men inte orimlig slutsats. Det finns inget som med säkerhet visar att Ukrainakriget hade kunnat undvikas med Trump som president. Putins drivkrafter är djupare än amerikansk partipolitik, och konflikten handlar om Ukrainas långsiktiga orientering, inte bara om USA:s president. Men det går att hävda att Bidens tydliga, konflikträdda och förutsägbara signalering kan ha sänkt avskräckningen, medan Trumps fortsatta presidentskap kunde ha skapat tillräcklig osäkerhet för att skjuta upp eller avhålla sig från ett invasionsbeslut.
I den meningen är Trumps påstående inte självklart sant, men det är inte heller lätt att avfärda. I geopolitik kan just den skillnaden vara avgörande.
