Stångådalsbanan är en viktig interregional järnväg som förbinder Linköping med Kalmar via Hultsfred. Den utgör en central del av infrastrukturen i sydöstra Götaland och har stor betydelse för både invånare och näringsliv i regionen. Enligt Region Kalmar län är banan avgörande för den framtida utvecklingen av området.
För omkring 35 år sedan hotades Stångådalsbanan av nedläggning, men så är det inte längre. Åke Pettersson, dåvarande partisekreterare i Centerpartiet, som uppmärksammade banans betydelse, påpekar nu att ”efter 30 år är det hög tid att ta nya grepp och göra ytterligare satsningar”. Det finns en växande insikt i samhället om behovet av mer både person- och godstrafik på järnväg, inte minst av miljöskäl.
Stångådalsbanan sträcker sig över 235 kilometer, varav 44 procent har skarvfritt spår. Hela linjen är uppbyggd med räler som väger 50 kg/m på en banvall med makadamballast. Den största tillåtna axellasten är 22,5 ton, vilket motsvarar standarden på många av Europas huvudlinjer. Detta innebär att banstandarden närmar sig stambanestandard.
Under kommande år kommer det nuvarande signalsystemet som styr trafiken mellan Linköping och Rimforsa, en sträcka på 40 kilometer, att bytas ut mot EU:s nya signalsystem. Samtidigt tillverkas nya tåg för Stångådalsbanan av företaget CAF i Spanien, eftersom de nuvarande tågen närmar sig slutet av sin tekniska livslängd. De nya tågen är utrustade med moderna elektriska drivmotorer och HVO-dieselmotorer, vilket gör dem anpassade för både elektrifierade och icke-elektrifierade sträckor.
Idag går det ett tåg varannan timme längs hela sträckan mellan Linköping och Kalmar, med stopp i Rimforsa, Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Berga, Högsby och Blomstermåla. Med de nya tågen kommer det att finnas möjlighet för dagliga avgångar till Stockholm och Arlanda. Dessa genomgående tåg kan även kompletteras med lokala tåg och integreras i Östgötatrafikens pendeltågssystem.
Stångådalsbanan är den längsta av de åtta svenska järnvägslinjer som fortfarande har reguljär persontrafik utan elektrifiering. Det innebär att elektrifiering av banan skulle kunna genomföras relativt enkelt. En elektrifierad Stångådalsbana är därmed inte en utopi, utan en realistisk vision. Detta kräver dock installation av det nya signalsystemet över hela linjen och byggnation av nya mötesstationer. Ett triangelspår vid Berga skulle kunna bidra till kortare restider. Dessutom pågår arbete med att avlägsna träd som kan falla över banan.
För att säkerställa en framtida utveckling är det också avgörande att Stångådalsbanan ansluts till Linköpings nya centralstation, ”Steninge”.
