PARIS. I fotbollens värld är vi ofta romantiker. Vi målar upp matcher som grekiska dramer, och vissa ögonblick etcherar sig på vårnetta. Finalen i de Afrikanska mästerskapen blev en påminnelse om att vissa fotbollshistorier är så orimliga att de knappt kan föreställas.
När klockan närmade sig 23 i Rabat på söndagskvällen hade matchuret nått det ovanliga 90+24 när Brahim Díaz från Real Madrid tog sats. Resultatet var fortfarande 0–0, och Marocko stod inför en straffspark som skulle kunna leda till en euforisk seger. Tidigare i matchen hade Senegal fått ett mål bortdömt i 91:a minuten på grund av en tveksam bedömning. Fem minuter senare tilldömdes Marocko en straff när El-Hadji Malick Diouf omfamnade Díaz i straffområdet. Protesterna från Senegals spelare var intensiva, och på order av förbundskaptenen lämnade de planen. Undantaget var Sadio Mané, som stannade kvar.
”Det vore galet att inte spela klart matcherna för att domaren dömer straff. Vi kanske förlorar, men det skulle vara det sämsta för afrikansk fotboll. Jag skulle hellre förlora än att se det hända vår sport,” förklarade Mané efteråt.
När tumultet lagt sig tio minuter senare stod Díaz inför det ödesdigra ögonblicket. Straffen han slog var en panenka, i hopp om att lura Senegals målvakt, men Edouard Mendy fångade bollen enkelt. Díaz, som fick ta emot guldskon som turneringens bästa målskytt, blev föremål för skarp kritik av marockanska medier, som kallade hans miss för ”fruktansvärd” och matchen för en ”mardröm”.
I förlängningen, som började efter cirka 115 minuter av ordinarie matchtid, avgjorde Villarreals Pape Gueye med ett fantastiskt skott i krysset. Sadio Mané hyllades som den moraliska matchhjälten efter att ha stöttat sina lagkamrater i omklädningsrummet.
Finalen i Rabat har också satt fokus på de komplexa banden mellan Frankrike och dess tidigare kolonier i Afrika. Under måndagen dominerade matchens nyheter de franska sportmedierna, med uppskattningsvis fem miljoner tittare som följde sändningen på två kanaler. I områden som Château Rouge i norra Paris firades segern av senegalesiska supportrar.
Myndigheterna hade på förhand förbud mot folksamlingar på Champs-Élysées, men firandet ekade ändå genom gatorna. Finalen blev en stark påminnelse om hur nära Frankrike och de afrikanska nationerna är, och hur fotboll kan skapa drama och känslor som ingen annan kultur kan.
Det är klart att den afrikanska kontinenten är på väg att producera lag som kan utmana de traditionella fotbollsmakterna i Europa och Sydamerika. Marockos prestationer i de senaste internationella mästerskapen visar att framtiden ser ljus ut för afrikansk fotboll.
