Debatten om ”den regelbaserade världsordningen” har blivit en central fråga i dagens polariserade politik. Begreppet används för att fördöma krig och legitimera sanktioner, men tillämpningen är ofta inkonsekvent och selektiv. Många ifrågasätter nu om det verkligen finns en ordning styrd av gemensamma regler eller om det bara handlar om att rättfärdiga egna intressen.
Den regelbaserade världsordningen framställs ofta som en stabil struktur av normer som ska begränsa staters makt och skydda internationell fred. I praktiken, däremot, fungerar den mer som ett verktyg för att legitimera maktutövning beroende på avsändarens identitet. När stormakter bryter mot internationell rätt, kallas det ofta för nödvändiga undantag, medan samma handlingar från geopolitiska motståndare döms som hot mot ordningen.
Exempelvis ansågs invasionen av Irak 2003 vara ett strategiskt misslyckande snarare än ett brott mot den internationella rättsordningen. I kontrast, Rysslands annektering av Krim har beskrivits som ett hot mot fundamenten för den internationella ordningen. Det handlar inte bara om handlingarnas natur, utan också om vem som utför dem.
Humanitära skäl har också använts för att kringgå regler. Natos intervention i Kosovo 1999, som saknade rättsligt stöd, framställdes som nödvändig för att stoppa etnisk rensning. Detta har skapat en praxis där starka aktörer avgör när reglerna ska gälla, vilket urholkar den internationella rättens trovärdighet.
Folkets skydd mot yttre maktutövning kan inte åsidosättas. Den internationella rättens fokus ligger ofta på att skydda stater hellre än individer, vilket skapar spänningar när stater agerar i konflikt med moralisk intuition. Den selektiva tillämpningen av reglerna underminerar deras legitimitet och resulterar i en hierarkisk ordning där makten avgör vilka regler som gäller.
Debatten om den regelbaserade världsordningen ställer också frågor om legitimitet och ansvar. Internationella institutioner och domstolar har ofta en avståndstagande relation till de medborgare vars liv de påverkar, vilket leder till en bristande folklig legitimitet. Den globala styrningen riskerar att bli mer teknokratisk än demokratisk, vilket kan leda till att beslut fattas utan verkligt folkligt stöd.
Det är tydligt att den regelbaserade världsordningen inte bara handlar om regler och normer, utan om maktbalans och intressen. Denna komplexitet kräver en nyanserad förståelse av vad som ligger bakom begreppet och hur det tillämpas i praktiken. Kanske är det dags att omvärdera idealet om en universell regelbaserad ordning och istället erkänna den verklighet som präglar dagens internationella politik.
