Protesterna i Iran har intensifierats i takt med den ekonomiska krisen, som präglas av en kollapsande valuta och skyhög inflation. Enligt statsvetaren Magnus Norell är det nu fler iraner än någonsin som uttrycker sitt missnöje, och den folkliga revolutionen har resulterat i tusentals dödsfall och ännu fler fängslanden.
Norell betonar att den nuvarande situationen skiljer sig mot tidigare oroligheter. För första gången har bazaris, den traditionella köpmannaklassen, gått ut på gatorna tillsammans med mer liberala grupper och kvinnor. Denna enighet tyder på en djupare samhällelig förändring, konstaterar han.
Enligt Norell deltar en bredare grupp människor i demonstrationerna, vilket återspeglar det utbredda missnöjet i samhället. Dessutom har Irans president Masoud Pezeshkian uppmanat regimen att lyssna på folket, vilket visar på en potentiell splittring inom den styrande eliten, även om hans makt är begränsad.
Trots dessa förändringar är regimen fortfarande för stark och har visat sig villig att använda brutala metoder för att krossa oppositionen. Norell påpekar att det inte finns några begränsningar för hur långt regimen kan gå för att behålla sin makt, och att extern press är avgörande för att stödja de protesterande.
Det internationella samfundet har en viktig roll att spela, enligt Norell. Han föreslår att man bör smuggla in kommunikationsverktyg som Starlink-moduler för att stärka kommunikationen bland demonstranterna. Dessutom bör USA strama åt kontakten med regimen och militären, vilket kan försvaga deras kontroll.
Även Oscar Ernerot, generalsekreterare på Olof Palmecentret, instämmer i att det krävs ett starkt yttre tryck mot den iranska regimen. Han beskriver hur regimen systematiskt mördar unga människor och studenter, och uppmanar Sverige och EU att tydligt deklarera att regimen saknar demokratisk legitimitet. Ernerot föreslår skärpta sanktioner och ökat stöd till det iranska civilsamhället.
Den ekonomiska krisen har lett till att storbanken Ayandeh bank gick i konkurs, vilket ytterligare urholkat förtroendet för regimen. Importörer tvingas nu betala marknadspriser för dollar, vilket har drivit upp priserna på basvaror och skapat en ond cirkel av inflation och fattigdom.
Trots den allvarliga situationen ser Norell en strimma av hopp i det mod som iranska folket visar. Han påpekar att missnöjet kvarstår och att en betydande del av befolkningen fortfarande kämpar mot fattigdom. Det är en period av förändring, och även om vägen framåt är osäker, är folkets mod en stark signal om att de inte längre accepterar förtryck.
Den pågående krisen och de resulterande protesterna är en komplex och allvarlig situation, där varje aspekt av det iranska samhället påverkas av den ekonomiska och politiska instabiliteten.
