Zara Larsson och feminismens ideologiska kollaps

Zara Larsson har nyligen väckt stor uppmärksamhet med sina provokativa uttalanden om kriminella och sitt hat mot migrationsmyndigheter. Detta är inte ett isolerat yttrande, utan en del av ett större ideologiskt mönster som tyder på en djup kris inom modern feminism.

Larssons retorik är symptomatisk för en rörelse som tycks ha förlorat sin väg, där västerländska feminister mobiliserar mot rättsstater och för islamistiska rörelser. Samtidigt tystas kvinnors verkliga kamp för frihet i länder som Iran, där kvinnor fängslas och dödas för att de vägrar bära slöja.

Det är oroande att se hur dessa feministiska rörelser verkar ha blivit en del av en antihumanistisk sekt, där lag och demokrati betraktas som förtryck. Larssons inlägg på sociala medier ger upphov till känslor av skam för många svenskar, på samma sätt som Greta Thunberg under de senaste åren har bidragit till en negativ bild av Sverige internationellt.

Det är också värt att notera att den svenska fertiliteten har sjunkit till de lägsta nivåerna sedan statistik började föras, vilket går obemärkt förbi i de samma kretsar som påstår sig värna framtiden. Många kvinnor i Sverige tycks istället mobilisera sig för att stödja kriminella och islamistiska förtryckare.

Larssons senaste inlägg, där hon uttrycker sitt stöd för invandrare och sin avsky för ICE, den amerikanska migrationspolisen, visar hur feministiska värderingar har förvridits. Detta är ett resultat av flera decennier av intersektionell propaganda som har genomsyrat skolor och medier i västvärlden.

En av de mest alarmerande aspekterna av denna utveckling är hur kvinnor som protesterar för rättvisa kan vända sig mot den egna civilisations värderingar och lagar. Larsson är inte det egentliga problemet, utan ett symptom på en djupare ideologisk patologi.

Det är uppenbart att dagens feminism, snarare än att vara en frigörelseideologi, har blivit ett lojalitetssystem för vänsterextremism. Det finns en tydlig fiendebild mot den västerländska kulturen, nationen och demokratin, vilket får konsekvenser för hur kvinnor och deras rättigheter uppfattas och stöds.

Larssons stöd för islamistiska organisationer och hennes hat mot västerländska myndigheter sätter fokus på en ideologi som ser klanstrukturer och religiöst förtryck som ”motstånd” snarare än som verkliga hot mot kvinnors rättigheter. Det är en farlig utveckling som hotar att driva samhällen mot en ny sorts förtryck.

Frågan kvarstår hur detta kan ha hänt och var vi går härifrån. Den västerländska feminismen står inför en kritisk korsning, där det är viktigt att reflektera över vad som verkligen är viktigt för att stödja kvinnors rättigheter.