När ärkebiskop Martin Modeus uppmanar till ”motstånd” mot kristen nationalism, gör han det i kärlekens och inkluderingens namn. I praktiken exkluderar han dock miljontals troende, både i Sverige och globalt, vars tro inte passar in i Svenska kyrkans vänsterliberala agenda. Problemet ligger inte i nationalismens teologi, utan i ärkebiskopens.
Modeus anser praktiskt taget att man inte kan vara både kristen och nationalist, trots att han formellt erkänner denna möjlighet. Hans debattartikel i DN är ett tydligt exempel på hur mjuka ord kan dölja hårda gränser: de som inte delar hans värderingar ifrågasätts teologiskt.
Det paradoxerande i hans argumentation är tydligt. Han säger sig bekämpa ”klantänkande”, men attackerar samtidigt kristna som bekänner samma Gud och Bibel, men som inte delar hans värderingar kring migration och nationer. Exkluderingen är exakt den typ av beteende som han påstår sig vara emot.
Modeus erkänner att nationalstaten är nödvändig för lag och ordning, men gör nationalism till något moraliskt förkastligt. Detta stämmer inte bara illa överens med historisk kristendom, utan även med moderna folkrättsliga principer. Varje folk har enligt folkrätten rätt till självbestämmande, något som är grundläggande för den internationella ordning som han säger sig värna om.
Kristendomen har inte sitt ursprung i en gränslös universalism. Den är djupt rotad i judendomen, där det Gamla testamentet klargör att Gud utväljer ett folk och ger det ett land. Tanken på att ett folk har rätt till sitt territorium är därmed en del av den kristna traditionen, inte en avvikelse.
När Modeus talar om att teologin är ”tydlig i sitt motstånd mot allt klantänkande” ignorerar han den komplexa historia som präglar kristendomen. Att definiera sig som kristen i motsats till andra religioner innebär en form av grupptillhörighet. Kristendomen har alltid rymt tydliga inre gränser, vilket historiskt har lett till skarpa konflikter.
Modeus tar tydligt ställning i migrationspolitiken och hävdar att det är kristet att ta emot alla nödlidande, även i ett litet land som Sverige. Han undviker dock att adressera den avgörande frågan: majoriteten av dagens migranter är inte kristna, utan tillhör islam. Detta är inte en fördom, utan en historisk och samtida verklighet.
Att värna sitt land och sin kultur är inte oförenligt med kristen etik. Det är ett ansvar som följer av kärleken till det som man fått att förvalta. Jesus liknelse om punden handlar om detta ansvar. Den som missköter eller låter förfalla det han fått, blir klandrad.
Modeus använder Jesus som argument mot nationalism, men även Jesus erkände gränser. Han drog sig undan när folkmassorna krävde mer än han kunde ge. Ingen, inte ens Guds son, tog på sig ansvaret att rädda alla människor överallt.
Sammanfattningsvis är poängen enkel: barmhärtighet förutsätter ansvar och begränsning. Ett samhälle som försöker hjälpa alla riskerar att inte kunna hjälpa någon. Modeus och hans kollegor inom kyrkan har under de senaste decennierna profilerat sig som en världsaktör med en tydlig politisk agenda, vilket har lett till att många traditionella kristna känner sig alienerade och lämnar kyrkan.
Modeus politiska ställningstagande mot Sverigedemokraterna och deras ledare Jimmie Åkesson visar tydligt hur han exkluderar en stor del av kyrkans medlemmar. Detta ställer frågan på sin spets: Hur kan han samtidigt vara enande och kärleksfull i sin roll som ärkebiskop?
Det är tydligt att Svenska kyrkan har blivit en politiserad institution som förvränger den kristna traditionen. Det är inte nationalism som hotar kristendomen i Sverige, utan en kyrkoledning som exkluderar sina egna och förnekar sin teologiska historia.
Modeus attack mot kristna nationalister vittnar om en insikt om att det pågår en kamp om kyrkans själ, liksom om hela samhällets själ, där vänsterliberalismen kämpar för att hålla sig kvar men i slutändan riskerar att förlora.
