Den argentinska författaren Samanta Schweblin ger i sin nya novellsamling uttryck för en känsla av osäkerhet och oro, där relationer mellan barn och vuxna utforskas på djupet. Kristoffer Leandoer, som läst verket, noterar hur Schweblins texter är rotade i en grundläggande otrygghet.
Titeln på hennes debutroman, ”Räddningsavstånd”, som publicerades på svenska 2016, reflekterar den litterära värld hon skapar. Begreppet ”räddningsavstånd” syftar på det avstånd som ett lekande barn bör ha till en närstående vuxen för att snabbt kunna få hjälp om en olycka skulle inträffa. Men hur definieras egentligen detta avstånd? Det kan variera beroende på plats och situation – på stranden kan det behöva vara kortare än hemma, och kanske kortare utomhus än inomhus.
Frågor kring hur detta avstånd förändras i takt med att barnet växer och blir mer rörligt eller mer omdömesgill är centrala. Det finns en tydlig osäkerhet kring vad som är ”normalt” i dessa situationer, vilket öppnar upp för personlig tolkning och godtycke. Enligt Leandoer finns det också ett djupare, mer skrämmande element som följer med detta godtycke – en konstant känsla av oro.
Samanta Schweblin lyckas fånga denna komplexitet i sina texter, där läsaren ofta får veta hur, men sällan varför. Det är just denna osäkerhet som gör hennes verk både fängslande och tankeväckande, och som lämnar en djup inverkan på läsaren.
