I samband med att Soran Mamdani svors in som borgmästare i New York har hans installationstal väckt uppmärksamhet. Mamdani talade om ”kollektivismens värme” i kontrast till ”oändlig individualism”. Detta väcker farhågor om en återupprepning av tidigare allianser mellan socialister och invandrargrupper, en dynamik som tycks leda till en nedåtgående spiral för demokratin.
För ett par månader sedan diskuterade jag demokratins dödsspiral, men nu inser jag att ”död dans” är en ännu mer träffande beskrivning av vad vi ser. Reaktionerna på Mamdanis svordom på Koranen har varit begränsade, åtminstone utanför de grupper som verkligen förstår de politiska konsekvenserna av massinvandring och islam. För många ter det sig som en oskyldig manifestation av mångfald.
Det är en naiv syn, lika oklok som att kategorisera ideologier som enbart ”politisk ideologi”. Mamdani framstår inte bara som driven av islam utan även av socialism, en kombination som inte är ny. Båda ideologierna har historiskt lett till samma förödande konsekvenser. Vi ser exempel på detta i USA, där socialismen cementeras genom både ekonomisk och identitetspolitik. Denna politik attraherar grupper som prioriterar bidrag och subventioner, ofta under förevändning av ”positiv särbehandling”.
När väl en viss nivå av stöd för socialismen och islam uppnås, är det svårt att ändra kurs. Dessa grupper fortsätter att rösta för samma politiker, oavsett hur mycket samhällsförfall som sker omkring dem. Det spelar ingen roll om deras omgivning präglas av våld och ekonomisk misär; de röstar fortfarande på dem som förespråkar kvotering och högre skatter.
Exempel från städer som Chicago, Detroit, Los Angeles och San Francisco visar en oroande trend. Nu riskerar New York att hamna i samma situation. Det är inte bara en amerikansk företeelse; samma fenomen pågår även i Europa och Sverige, där vi förnekar verkligheten.
Staden Malmö, som länge styrts av samma politiska krafter, är ett tydligt exempel. Trots eskalerande våld och parallellsamhällen fortsätter man att rösta på samma partier. Stockholm och Göteborg är på väg mot liknande öden, även om Stockholm fortfarande döljer sitt förfall bakom en fasad av kapital och prestige. Men bakom ytan döljer sig ökande segregation och normalisering av kriminalitet.
Dessa mönster liknar de som observeras i Sydafrika, där ANC fortsätter vinna val trots landets förfall. Politiken handlar inte längre om resultat, utan om identitet och lojalitet. När staten blir en ”utdelningsmaskin” snarare än en samhällsbärare, cementeras misslyckandet.
Detta fenomen innebär att när väljarna har bestämt sig för exempelvis höjda skatter och mer kollektivism, har de inget incitament att förändra kursen. Kaoset blir istället ett argument för mer av samma politik. De som varnar för dessa tendenser avfärdas ofta som alarmister.
Det handlar inte längre om traditionell höger- och vänsterpolitik, utan om demokratins förmåga att korrigera sina egna misstag. Malmö har redan nått denna punkt, Göteborg är nära, medan Stockholm fortfarande tror sig vara undantaget.
