Händelserna i Boden och Rönninge under julhelgen är inte enstaka tragedier utan tydliga exempel på ett allvarligt systemfel inom svensk psykiatri. Det har under lång tid skett en nedmontering av vården för psykiskt sjuka, vilket har lett till att farliga individer gång på gång skrivs ut utan adekvat tillsyn. Resultatet av detta har blivit dödliga konsekvenser för oskyldiga människor.
I Boden skrevs en 22-årig man ut från tvångsvård dagen efter att hans mamma hade larmat om att han utgjorde en fara för både sig själv och andra. Trots dessa varningar släpptes han ut, vilket ledde till att en kvinna mördades på juldagen och hennes två döttrar skadades. I Rönninge hade en man, med en historia av allvarliga brott och psykiatrisk problematik, fri tillgång till samhället och begick kidnappning och mord dagen efter julafton.
Dessa fall är inte unika. Tidigare har vi sett andra tragiska incidenter, som mordet på Ing-Marie Wieselgren i Visby, där en psykiskt sjuk man knivmördade henne, och en psykotisk kvinna som i Uppsala dödade en pensionär. Även det kända fallet med Anna Lindh, som mördades av en man med dokumenterad psykisk sjukdom, visar på de allvarliga bristerna i vår psykiatri.
Under de senaste decennierna har den svenska psykiatrin genomgått ett ideologiskt paradigmskifte. Sluten vård har avvecklats, och patienter ska istället integreras i samhället. Men den praktiska tillämpningen av denna teori har blivit katastrofal. Antalet psykiatriska vårdplatser har mer än halverats sedan 1990-talet, och nu har Sverige en av de lägsta andelarna av slutenvårdsplatser i Europa samtidigt som allvarlig psykisk ohälsa ökar.
Trots massiv kritik från anhöriga och vårdpersonal fortsätter politikerna att skära ner resurser till psykiatrin. I Region Stockholm har vuxenpsykiatrin halverats, vilket både vårdgivare och Inspektionen för vård och omsorg bedömt som en stor patientsäkerhetsrisk. Detta leder till längre vårdköer och kortare behandlingstider, vilket gör att många farliga patienter faller mellan stolarna.
Det har blivit en norm att blunda för de faror som vissa psykiskt sjuka kan utgöra. Det är en intellektuell ohederlighet att påstå att det skulle vara stigmatiserande att tala om dessa individer som potentiella hot. Medan de flesta psykiskt sjuka inte är våldsamma, är det avgörande att ge långvarig och övervakad vård till de få som faktiskt utgör en risk.
Vården måste förändras för att skydda både medborgarna och de som är sjuka. Det är dags att staten tar sitt ansvar och ser till att fler slutna psykiatriska vårdplatser skapas, att vården för farliga patienter blir längre och att utskrivningar sker under strängare kontroller. Denna situation kan inte fortsätta, där oskyldiga drabbas av systemets brister. Det är ett misslyckande som måste åtgärdas omedelbart.
