Tragedierna i Boden och Rönninge, där mördande handlingar begicks av personer med allvarliga psykiska problem, är inte unika incidenter. De speglar ett allvarligt systemfel inom den svenska psykiatrin som under en längre tid har försvagats och ideologiserats. Farligt psykiskt sjuka skrivs ut upprepade gånger utan adekvat tillsyn, vilket skapar en livsfara i samhället.
Vid juldagsmordet i Boden blev en 22-årig man som tvingades in i vård utskriven redan dagen efter, trots att hans egen mamma larmade om att han var en fara för sig själv och andra. Det tragiska resultatet blev att en oskyldig kvinna mördades och hennes två döttrar skadades. I Rönninge rörde sig en man med tidigare domar fritt i samhället, vilket ledde till kidnappning och mord på en ung kvinna.
Detta fenomen har vi sett flera gånger. I Visby mördade en psykiskt sjuk man Ing-Marie Wieselgren, och i Uppsala attackerade en psykotisk kvinna en pensionär. Även historiska fall, såsom mordet på Anna Lindh år 2003 av en man med allvarliga psykiska störningar, visar på bristerna i vården. Trots upprepade varningar från polisen och vårdpersonal fortsätter systemet att svika.
Systemfel i psykiatrin
Det har skett ett paradigmskifte inom svensk psykiatri där sluten vård har avvecklats till förmån för öppen vård. Detta har lett till att antalet vårdplatser har minskat dramatiskt, vilket innebär att Sverige nu har bland de lägsta antalen sluten vård i Europa. Samtidigt ökar den allvarliga psykiska ohälsan och relaterade brott.
Trots massiv kritik från anhöriga och poliser, som vittnar om att farliga patienter släpps ut för tidigt, fortsätter nedskärningarna. Nyligen har Region Stockholm halverat antalet platser inom vuxenpsykiatrin, vilket har bedömts som en stor patientsäkerhetsrisk. Detta leder till längre vårdköer och att fler farliga patienter faller mellan stolarna.
Behov av förändring
Det är dags att ställa krav på förändring. Sverige behöver fler slutna psykiatriska vårdplatser och längre tvingande vård för dokumenterat farliga patienter. Utskrivningar måste ske under striktare övervakning och med kontinuerlig uppföljning. Att blunda för dessa problem är inte empati, utan en fara för både samhället och de individer som behöver hjälp.
Nästa gång en tragedi inträffar, kommer vi återigen att se tomma fraser om ”tragiska omständigheter”. Men frågan kvarstår: Hur många fler måste drabbas innan vi agerar och åtgärdar de brister som finns i vår psykiatri?
