Det råder en ny vår för realismen inom internationell politik, särskilt i ljuset av Rysslands krig mot Ukraina. I sin senaste krönika reflekterar Andreas Johansson Heinö över hur de traditionella teorierna i statsvetenskap, realism och liberalism, har återuppvaknat i en tid av global osäkerhet.
Under 1990-talet framstod realismen ofta som en föråldrad teori, en skrattspegel för liberalismens optimistiska syn på världen. Liberalismen hävdade att demokrati och handel leder till fred och välstånd, medan realismen sågs som en cynisk syn på stater som endast maximerade sin säkerhet.
Idag har realismen fått nytt liv. Konflikter mellan stater, terrorism och en ökad upprustning ifrågasätter de idealistiska antagandena bakom liberalismen. Många menar att vi nu måste återgå till en mer realistisk syn på internationella relationer, där varje stat måste ta ansvar för sin egen säkerhet.
En intressant aspekt som Heinö belyser är hur konstruktivismen, som ofta hamnar i skuggan av realism och liberalism, erbjuder insikter som kan fördjupa förståelsen av aktuella konflikter. Konstruktivismen fokuserar på identitet och normer, vilket kan förklara hur stater formar sina ageranden och självbilder. Frågor som ”Är Ryssland en stat eller ett imperium?” och ”Vad innebär det att vara en moralisk stormakt?” blir centrala i detta perspektiv.
Heinö påpekar att konstruktivismen kan bidra till att förstå de nationalistiska inslagen i Rysslands agerande. När realister ser konflikten som en kampen mellan stormakters säkerhetsbehov, ifrågasätter konstruktivister de underliggande narrativen. Det handlar om att förstå vems historia och säkerhet som åberopas i dessa sammanhang.
Avslutningsvis understryker Heinö att även om realismen har sina poänger, så är det konstruktivismen som kan ge de djupare och ibland obekväma insikterna som behövs för att navigera i dagens politiska landskap. Det handlar om mer än makt och säkerhet; det handlar om identitet, normer och hur dessa formar vår förståelse av världen.
