Expressen har nyligen publicerat artiklar som berör ämnen som för bara ett decennium sedan hade betraktats som ”rasistiska” och ”hatiska”. Skillnaden ligger inte i innehållet, utan i avsändaren. Det som en gång gjorde Sverigedemokraterna och alternativa medier till paria har nu blivit acceptabel journalistik. Trots detta har ingen ursäkt eller upprättelse kommit till dem som först slog larm.
Istället framhäver Expressen sig själv som pionjärer i att avslöja problem relaterade till migrationspolitiken, trots att de själva bidragit till att skapa dessa problem. Hyckleriet är uppenbart. När andra rapporterade om dessa frågor var det hat, men nu, när Expressen publicerar artiklar om ”männen som våldtar i äldreomsorgen”, blir de hyllade som ansvariga journalister.
Denna typ av journalistik är legitim, men Expressen har länge motarbetat liknande rapportering när den kom från andra håll. När Sverigedemokraterna och medier med invandringskritisk agenda påtalade sambandet mellan okontrollerad migration och brottslighet, bemöttes de av moraliserande kampanjer snarare än saklig debatt.
Exempelvis har reporter David Baas under många år skrivit artiklar som nedvärderat Sverigedemokraterna, ofta med insinuationer om rasism och extremism. Detta kulminerade i en bok som framställde partiet i ett negativt ljus. Det var en tydlig övergång från objektiv journalistik till opinionsbildande verksamhet.
Det är också värt att notera att Expressen tidigare har använt symboler för att förnedra Sverigedemokraterna och dess väljare. Trots detta har tidningen paradoxalt nog talat om vikten av respekt och anständighet i det offentliga samtalet.
Trots att Sverigedemokraterna har varnat för konsekvenserna av en vidlyftig migrationspolitik, har medier som Expressen valt att demonisera partiet snarare än att bemöta deras argument. Idag skriver samma tidningar om de problem som partiet förutspådde.
Det är tydligt att när Expressen nu rapporterar om invandrade våldtäktsmän i äldreomsorgen, gör de det som om det alltid har varit en del av deras journalistiska uppdrag. Denna förvandling är inte bara osmaklig, utan också en indikation på ett större pressetiskt och allmänmoraliskt problem.
Sammanfattningsvis visar Expressens förändrade rapportering på en bristande självkritik och ansvarstagande. Istället för att erkänna sina tidigare misstag fortsätter tidningen att profitera på att avsöja problem som de själva varit medskyldiga till att skapa.
