Frank Bidart introducerar sin autofiktiva poesi för den svenska publiken med volymen ”I den västra natten. Dikter 1965–1990”, översatt av Jonas Brun. Denna samling, som omfattar hans tre första böcker, är en djupgående utforskning av begär och andlighet.
Bidarts verk, som först publicerades i USA för 35 år sedan, presenteras här i en omvänd ordning, med nyskrivna dikter från 1990 som inramar de tidigare texterna. Enligt Brun antyder denna struktur inte bara en tematisk djupning utan också en återkoppling till författarskapets innersta kärna.
Samlingen inkluderar en rad dramatiska monologer som Bidart blivit känd för, däribland berättelser om den fiktive psykopaten Herbert White och Ellen West, en anorektiker vars liv avslutades tragiskt. Bidart drar paralleller till andra framstående poeter som Robert Lowell och Anne Sexton, där han kombinerar hög och låg litteratur med en känsla för detaljer.
Dikterna kännetecknas av en medvetenhet om språket, med noggrant avvägda radbrott och en medveten användning av kursiveringar och versaler. Istället för att översvämma läsaren med metaforer framträder en skarpsynt observatör som söker förståelse för kroppens och själens komplexa relation.
Bidarts tidiga verk tar ofta sin utgångspunkt i hans uppväxt i en dysfunktionell katolsk familj i Kalifornien. Med föräldrar som skilde sig tidigt och en bakgrund av missbruk och bristande stabilitet, blev han den första i sin familj att antas till ett elituniversitet på östkusten.
Nu, som en erkänd poet nästan 90 år gammal, fortsätter Bidart att bo i en femrummare i Harvard Square, fylld med böcker och musik. Det var först efter sina föräldrars bortgång som han kom ut som homosexuell, och hans verk handlar mer om begär i sin helhet än om homosexualitet specifikt.
En av hans mest gripande dikter, ”Bågen”, beskriver mötet med en flicka som inte bär något under sin morgonrock, och reflekterar över hur minnet och identiteten formas av våra upplevelser. Bidarts poesi är en djupgående utforskning av de mänskliga begären och den andlighet som omger dem, vilket framhävs i hans påstående: ”Människan behöver en metafysik; men ges ingen.”
Genom sin poesi fångar Bidart inte bara sina egna, utan även andras oregerliga begär och längtan, vilket gör hans verk tidlöst och universellt relevant.
