Sverige har under de senaste åren etablerat sig som ett av världens rikaste länder, enligt en rapport från UBS, en av de största privatbankerna globalt. Den genomsnittliga förmögenheten per vuxen ligger nu över 3,5 miljoner kronor. Detta borde vara positiva nyheter, men verkligheten ser annorlunda ut.
Trots den höga genomsnittliga förmögenheten, visar rapporten att Sverige har en av de mest ojämlika fördelningarna av förmögenhet, liknande länder som Brasilien och Saudiarabien. Klyftorna mellan de rika och vanliga medborgare har snabbt ökat, och det är eliten som drar nytta av detta. Samtidigt växer välfärdsproblemen i landet; barn nekas nödvändig skolstöd, vårdköerna blir längre och kommuner tvingas till nedskärningar.
Nooshi Dadgostar, ledare för Vänsterpartiet, föreslår nu en skatt på miljardärer, som skulle kunna införa en låg, progressiv avgift, exempelvis mellan 1-2 procent, på förmögenheter som överstiger 1 000 miljoner kronor. Denna skatt skulle inte drabba vanliga hem eller pensioner, utan snarare de som äger mer än halva Sverige.
Enligt beräkningar skulle denna skatt kunna generera tiotals miljarder varje år, vilket skulle kunna finansiera fler lärare, en tryggare äldreomsorg, och satsningar på klimatomställning och bostäder. Förslaget tolkas som både rättvist och nödvändigt, då det syftar till att återskapa en balans i samhällets resurser.
Sverige har en gång varit ett land där ansvar och resurser delades mer jämt. Idag beskattas arbete hårdare än arv och passivt ägande. Resultatet är en ojämlikhet där de som ärver mest får mest och välfärden riskerar att urholkas. Att införa en miljardärsskatt är inte ett straff, utan snarare en återställning av rättvisa.
Det här förslaget är inte bara moraliskt riktigt, utan det är också ekonomiskt logiskt och politiskt genomförbart. Sverige är unikt med sin stora ojämlikhet, och utvecklingen har allvarliga konsekvenser. Barn och unga dras in i kriminella gäng i jakt på pengar och status. Den senaste händelsen, där en 12-åring misstänks för att ha skjutit ihjäl en person i Malmö, visar att situationen har nått en kritisk punkt. De rikaste i landet måste bidra mer för att förändra denna negativa trend.
