När man sitter bredvid sin mamma i livets slutskede försvinner alla abstrakta resonemang. Det som återstår är verkligheten, en verklighet som jag har kommit att identifiera som svensk äldreomsorg. Det jag ser varje vecka är ett system där de äldre blivit utelämnade, där övergrepp har blivit möjliga och där politiska beslut fått konsekvenser som ingen vill ta ansvar för.
Jag besöker min mamma varje vecka, en handling som fortfarande är viktig för mig. Jag älskar henne innerligt, och det finns fortfarande dagar då hon är tydligt närvarande, ler igenkännande och trycker min hand. Dessa ögonblick betyder mycket för oss båda. Hon är inte dement, men allt oftare försvinner hon ut i sömn och visar ovilja att stiga upp ur sängen. Förra veckan ringde en sjuksköterska och berättade att mamma hade fått liggsår, vilket jag vet är allvarligt. Hon vill inte längre gå upp.
Jag förstår henne. Hon längtar efter evigheten och att återförenas med min kära pappa, som dog på 1980-talet. Under 1950-talet var hon sångerska och en del av jazzbandet ”The Skyliners”. Nu är det bara vi två kvar av vår kärnfamilj; min syster dog i cancer för några år sedan. ”Det är du och jag nu”, brukar vi säga när vi håller om varandra.
Nu är det inte långt kvar för henne. Det är inget dramatiskt konstaterande, utan en verklighet som genomsyrar allt. Kroppen har blivit svagare, orken kortare och språket mer fragmenterat. Sexualbrott inom hemtjänst och äldreomsorg är inte enstaka incidenter, utan ett resultat av ett system som har släppt kontrollen. Äldre kvinnor har utsatts av män som haft makt över deras kroppar och vardag – uteslutande män som inte hör hemma i Sverige.
Min mamma är helt beroende av andra för sådant som tidigare var självklart. Hon bor på ett äldreboende där det på papperet finns omsorg, rutiner och ansvar. I praktiken avgör bemanning, språk och tillgänglig tid. Det handlar inte om illvilja; många i personalen vill väl. Men viljan räcker inte alltid. Missförstånd uppstår och väntan blir längre än den borde. Små saker, som för den gamla människan inte är små, riskerar att falla mellan stolarna. Till slut ger många äldre upp, däribland min kära mor, som knappt har någon på boendet som pratar svenska.
Under de senaste åren har äldreomsorgen upprepade gånger hamnat i nyhetsflödet, ofta för att något allvarligt har brustit. Vanvård, försummelse, språkliga missförhållanden, chefer utan tillräcklig kompetens och personal som saknar förutsättningar att kommunicera med de äldre. Jag har skrivit flera artiklar om detta.
Varje enskilt fall beskrivs som en avvikelse, men sammantaget tecknar de ett mönster som inte längre går att bortförklara. Det gäller inte minst de återkommande fallen av sexualbrott inom hemtjänst och äldreomsorg. Antalet är så många nu att man nästan tappar räkningen. Det är svårt att föreställa sig att detta skulle ha accepterats som ett återkommande problem tidigare.
När förtroendet mellan den hjälplöse och systemet bryts, bryts något grundläggande i ett samhälle. När jag tänker på min 93-åriga mamma och den irakiska våldtäktmannen Shakir Mahmoud Shakir, som våldtog en 100-årig kvinna, blir jag rosenrasande. Det jag ser är ren ondska. En ondska vi måste se för vad den är.
Det handlar inte bara om att beröva dem deras mobiltelefoner eller jackor; agerandet är mycket djupare än så. Det är så allvarligt att knappt någon vågar prata om det, vilket gör att det kan fortsätta. Min intervju med PRO:s generalsekreterare bekräftar bara bilden av ett etablissemang som vägrar förstå vad som händer.
En undersköterska jag intervjuat beskriver äldreboendet utan försköningar. Hon säger att omsorgen i praktiken har monterats ned genom språkbrister, låg kompetens och en personalpolitik där rätt person inte längre är den mest lämpliga, utan den som politikerna betalar för – alltså icke-svenskar. Min mamma har levt hela sitt liv i tillit till samhället.
Hon arbetade själv som diakonissa och tog hand om gamla människor i livets slutskede i ett Sverige där äldreomsorg handlade om omsorg, inte om bemanningskriser och språkliga missförhållanden. Nu befinner hon sig i ett system där värdigheten inte är självklar, utan något som måste bevakas och försvaras genom ständig närvaro från oss anhöriga.
Många i personalen behärskar inte svenska tillräckligt väl för att förstå de äldre i livets slutskede. Smärta, oro och rädsla misstolkas eller missas helt. För den som inte kan tala för sig själv blir det direkt farligt. Hon säger också det som sällan sägs öppet: äldreomsorgen har blivit en integrationsarbetsplats, inte en vårdmiljö anpassad för gamla människor.
Det handlar om människor som byggt det här landet, som placeras i verksamheter där de förväntas fungera tillsammans med nyanländ personal som saknar både språklig och kulturell förståelse för deras situation. Det är de äldre som förväntas anpassa sig, inte tvärtom.
Den som saknar anhöriga är i praktiken rättslös. Det är där försummelsen blir som tydligast. Ingen ser helheten. Ingen följer upp. Ingen tar ansvar när något går fel. Det är i denna miljö som de återkommande avslöjandena om övergrepp har kunnat ske.
Min ilska och mitt förakt för de politiker, både från Moderaterna och Socialdemokraterna, samt alla de så kallade journalister som har skapat detta ”nya Sverige” är bottenlöst. Sexualbrotten inom hemtjänst och äldreomsorg är inte enstaka olyckor, utan ett resultat av ett system som släppt kontrollen. Äldre kvinnor har utsatts av män som haft makt över deras kroppar och vardag – uteslutande av män som inte hör hemma i Sverige.
Att detta nu sker så ofta att det knappt väcker förvåning hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Jag märker hur min egen roll har förskjutits. Jag är där som son, men också som övervakare. Jag ser till att min mamma inte blir en av dem som glöms bort. Jag tolkar, påminner och ingriper. Min närvaro fungerar som ett skydd mot ett system som annars riskerar att svika henne.
Detta är ingen frivillig uppgift, utan en nödvändighet. Den som har anhöriga som orkar vara på plats har större chans till värdighet än den som inte har det. Så ser verkligheten ut.
Min mamma har levt hela sitt liv i tillit till samhället, men nu befinner hon sig i ett system där värdigheten inte är självklar. När jag lämnar henne kvar, som så många gånger förr, vet jag att tiden är knapp. Varje besök kan vara ett av de sista. Det gör allt detta mer obarmhärtigt konkret.
Detta är inte en fråga om goda ambitioner eller fina ord. Det är resultatet av politiska beslut som har gjort äldreomsorgen till ett lågt statusområde, ett integrationsverktyg och ett system där de svagaste betalar priset för en vansinnig massmigration som ingen har röstat för. Min ilska och mitt förakt för de politiker, både från Moderaterna och Socialdemokraterna, och alla de så kallade journalister som har skapat detta ”nya Sverige” är bottenlöst.
Och jag kommer aldrig att förlåta.
