För ett decennium sedan inträffade den så kallade flyktingkrisen i Sverige, där ett rekordantal människor sökte asyl. Detta ledde till snabba förändringar i landets asylpolitik, från öppna hjärtan till stängda gränser. Men en aspekt som ofta förbises är hur Moderaterna missade en unik möjlighet till reformer under denna tid, vilket nyligen påpekades av Timbroredaktören Johanna Grönbäck i tidningen Smedjan.
När flyktingkrisen nådde sin kulmen 2015 fanns det en chans att adressera flera av de systemfel som länge plågat Sverige. Den stela arbetsmarknaden har fortsatt att hålla många människor utanför arbetslivet, medan den krisande bostadsmarknaden hindrar unga från att flytta hemifrån och skapar hinder för skilsmässor. Välfärden i stort lider ofta av ineffektivitet, vilket skapar behov av ett borgerligt perspektiv som kan fungera som motvikt i den politiska debatten.
Historiskt har borgerligheten varit känd för sin kritik mot ”den ofantliga sektorn”. Men efter flyktingkrisen har denna kritik tystnat, och partierna har istället blivit försvarare av status quo. Tidigare, under kriser som på 1990-talet, använde borgerliga partier dessa situationer som en plattform för att genomföra nödvändiga reformer. Den aktuella situationen gör det uppenbart att Moderaterna har tappat denna viktiga roll.
Det är viktigt att komma ihåg att de utmaningar som Sverige står inför, inklusive flaskhalsar och ineffektiviteter, inte enbart beror på invandringen. Många av dessa problem fanns redan innan 2015. Tidigare har Moderaterna och andra borgerliga partier kritiserat socialdemokraterna för deras hantering av reformer och den offentliga sektorns storlek.
Det är nu dags för Moderaterna att återta sin traditionella roll som reformatorer och kritiker av ineffektivitet för att kunna möta de utmaningar som Sverige står inför. En stark och tydlig borgerlig röst behövs i samhälldebatten för att skapa en bättre framtid för alla medborgare.
