Vivalla benämns som ett ”särskilt utsatt område”. Men det dröjde bara några minuter innan jag förstod att det inte var området som var utsatt, utan jag själv. I Sverige har vi lärt oss att använda mjuka ord för att beskriva hårda verkligheter, och det språket används för att förskjuta ansvar och makt.
Den här krönikan är en personlig redogörelse för hur otrygghet verkligen känns, hur språket används för att osynliggöra den, och varför sanningen ofta blir det mest obekväma av allt. Det finns en märklig inversion i Sverige idag; ju farligare en plats är, desto mjukare blir språket. Vivalla beskrivs som ett ”särskilt utsatt område”, vilket låter som något som kräver omtanke och särskild omsorg. I praktiken innebär det något helt annat.
Jag besökte platsen och kände mig utsatt, ibland till och med särskilt utsatt. Det var inte i en symbolisk mening, utan på ett konkret och fysiskt plan. Jag behövde inte säga ett ord; det räckte att vara där för att känna av den stämning som rådde.
Detta är viktigt att säga rakt ut, eftersom det annars sällan nämns. Jag var avvikelsen, inte området. Språket kliver återigen in, inte för att beskriva verkligheten, utan för att skydda den från att behöva erkännas. I Sverige finns nämligen ett tabu; rasism mot svenskar anses inte existera, varken juridiskt, kulturellt eller språkligt.
I Vivalla märkte jag hur detta tog fysisk form. Den som uppfattas som svensk rör sig med en annan vaksamhet. Plötsligt tillhör man inte normen längre utan betraktas som något främmande. Här kan man verkligen tala om främlingsfientlighet, och ändå förväntas vi acceptera detta som ett icke-problem, eftersom vårt akademiska språk redan bestämt att det inte kan vara rasism.
Man kan inte dömas för hets mot folkgrupp riktad mot svenskar, eftersom det svenska folket, märkligt nog, inte anses vara en folkgrupp i lagens mening. Samtidigt räknas både religiösa och könsidentiteter som skyddade folkgrupper. Transsexuella anses vara en folkgrupp, liksom muslimer, men svenskar, majoritetsbefolkningen i sitt eget land, faller utanför.
Konsekvensen är inte teoretisk; den kan kännas i kroppen i områden som Vivalla. Det handlar om en utsatthet som inte går att mäta, eftersom den uppstår innan något faktiskt har inträffat. Den sitter i musklerna, i andningen, i hur blicken söker utvägar.
Den sortens utsatthet saknar språklig representation i Sverige idag, och därför saknas också erkännandet. När jag stod utanför en moské i Vivalla hade attentatet på Bondi Beach ännu inte inträffat. Men andra bilder och händelser låg som en tyst fond till min vaksamhet. En lång rad våldsyttringar i islams namn har ägt rum – i Sverige, i Europa, i USA – på gator som tidigare betraktades som trygga.
När språket och lagen signalerar att vissa grupper saknar skyddsvärde, förändras vardagen. Det blir möjligt att tala nedlåtande eller hotfullt om svenskar utan att det räknas som rasism, medan varje försök att beskriva otryggheten snabbt kan stämplas som rasistiskt.
Det är en perfekt inverterad ordning. I Vivalla kände jag hur det fysiskt manifesterades. När man inte längre tillhör normen, hur känslan av att vara främmande kan påverka ens rörelsemönster och trygghet. Samtidigt förväntas vi stillatigande acceptera att detta är ett icke-problem.
Det blir tydligt när någon bryter mot den språkliga disciplinen. När Donald Trump talar klart om de demografiska och kulturella konsekvenserna av massmigrationen, möts det av moraliserande raseri snarare än sakliga argument. Verkligheten lämnas därhän.
Jag lämnade Vivalla med en insikt: det som idag betraktas som ”särskilt utsatt” i Sverige är inte bara vissa bostadsområden. Det är sanningen, när den gör så ont att den hotar hela självbilden och det som kallas det svenska tillståndet.
