Bashar al-Assad, Syriens tidigare diktator, föll för ett år sedan och detta har fått stora konsekvenser för hela regionen. Syrien, som en gång utgjorde en central punkt i Mellanöstern, påverkar nu sina grannländer på flera sätt. När Assads regim kollapsade hördes lättnadens suckar från Turkiet till Libanon, Israel och Jordanien.
För Turkiet innebar förändringen att deras allierade i Damaskus kom till makten, vilket påverkade de kurdiska områdena i norra Syrien, där Rojava nu har svårare att försvara sin självständighet. I Libanon, förutom hos shiitiska Hizbollah, sågs Assads avsättning som en stor möjlighet för sunnimuslimerna, som återfick kontrollen över den syriska staten. Med Assads fall försvann också den iranska militärens inflytande över Libanon, där landet tidigare var en syrisk provins och senare ett iranskt protektorat.
I Jordanien agerade kung Abdallah II snabbt och bjöd in Syriens nya ledare, Ahmed al-Sharaa, vilket markerar en förändring i den länge spända relationen mellan de två länderna. Historiskt har Syrien och Jordanien ofta befunnit sig på motsatta sidor i regionala konflikter, vilket har skapat djup misstro mellan dem.
För Israel har Assads fall även medfört fördelar. Den syriska armén, som en gång var en av de största i världen, har försvagats kraftigt. Under de första veckorna efter Assads fall kunde israeliskt flyg förstöra en stor del av Syriens flygvapen och pansarstyrkor. Israel tog dessutom kontroll över ett stort område i Syrien och har nu istället öppnat för förhandlingar om ett permanent säkerhetsavtal.
Det är en intressant paradox att den nya syriska regimen, trots sina utmaningar på hemmaplan, har uppvaktats som en legitim partner internationellt. Istället för att isolera dem på grund av deras förflutna kopplingar till terrorgrupper som al-Qaida och IS, har de accepterats av många aktörer, inklusive Turkiet, Donald Trump och EU.
Trots detta har också Ryssland och Iran, som båda har förlorat inflytande, på ett ödmjukt sätt erbjudit samarbete med den nya regimen. Syrien har alltid varit mer än bara ett geografiskt område; det är en idé som har inspirerat drömmar om ett enat arabiskt rike under lång tid.
Historiskt sett sträckte sig denna dröm tillbaka till 1918–1920, då prins Feisal styrde i Damaskus, med stöd av den brittiske agenten T E Lawrence, känd som ”Lawrence av Arabien”. Efter att franska kolonialstyrkor drev bort Feisal, fortsatte tanken på ett storarabiskt nationellt hem att leva vidare, något som fortfarande har betydelse idag.
Idén om ett stor-Syrien, som inkluderar länder från Turkiet till Egypten och Irak, har sina rötter i det tidiga 1900-talet och har fortsatt att påverka regionens politik. Även om dessa drömmar har mött motgångar, fortsätter de att inspirera och forma den arabiska identiteten.
