I en tid där Sverige kämpar med hög arbetslöshet och ökande utsläpp, har investeringssparkontona (ISK) blivit en symbol för ekonomisk ojämlikhet. Kalle Sundin, oberoende socialdemokrat, belyser hur även småsparare idag känner sig lurade av systemet som snarare gynnar de redan rika.
Historiskt sett har ISK-systemet fungerat som en skatterabatt på kapitalinkomster sedan det infördes för fjorton år sedan. Medan de flesta länder har en vinstskatt på 30 procent, har Sverige en unik modell där skatt betalas oavsett avkastning. Den nuvarande regeringen har dessutom utökat skattefördelarna genom att göra de första 300 000 kronorna helt skattefria, vilket enligt uppgifter kostar statskassan cirka 7 miljarder kronor årligen.
Den moraliska aspekten av detta system kan inte förbises. Rapporteringar har visat att barn i Sverige inte längre dyker upp på förskolor under kalla vinterdagar eftersom föräldrarna inte har råd med nödvändiga ytterkläder. Samtidigt fortsätter skattefördelarna att strömma till höginkomsttagare. Frågan som ställs är: borde staten stödja utsatta hushåll med ökade barnbidrag istället för att ge Pierre, 49 år, möjlighet att sätta in ytterligare 150 000 kronor i Investor utan skatt?
Enligt Riksrevisionen visade siffrorna för 2021 att den rikaste tiondelen av befolkningen äger hela 73 procent av tillgångarna i ISK-systemet, och de som ligger på den absoluta toppen besitter 35 procent. Detta ger en tydlig bild av att systemet i stor utsträckning gynnar de ekonomiskt mest privilegierade.
För att ISK-systemet verkligen skulle kunna stödja småsparare behövs det årliga insättningsgränser, eller högre skattesatser för de mest förmögna. Den nuvarande situationen visar tydligt att de rika har kapat ett system som borde vara till för alla.
