Fler svenskar söker sig till Åland för att uppleva ett lugnare samhällsklimat och en annan typ av myndighetsarbete. Men när intensivvårdssjuksköterskan Anette Lehtinen berättar om sin förenings kontakt med landskapsregeringen framträder en mer nyanserad bild. Här är synen på våld, jämlikhet och offentliga riktlinjer på många sätt liknande den i Sverige.
Den konservativa föreningen, där Anette är aktiv, nekades stöd när de ansökte om verksamhetsbidrag. I motiveringen angavs att deras syn på våld i nära relationer spelade en avgörande roll i bedömningen. ”Det verkar ju som att det som de såg som det största problemet var vår syn på våld i nära relationer. Att vi också säger att kvinnor kan begå våld mot män”, säger Lehtinen.
Myndighetspersoner som utbildas i dessa teorier går sedan ut i yrken som poliser eller jurister och tror att det är verklighet, menar hon. I dokumenten som föreningen mottagit refererades till Istanbulkonventionen, en överenskommelse som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor och som antogs av Europarådet 2011. Kritiker hävdar att konventionen osynliggör mäns utsatthet.
Efter att ha fått avslag överklagade föreningen, och högsta förvaltningsdomstolen ansåg att processen behövde göras om. När ärendet återvände till landskapsregeringen kom samma citat och frågor tillbaka. ”När handläggningen började om begärde myndigheten ett förtydligande av föreningens syn på ”jämlikhet, våld och rasism””, berättar Lehtinen.
Detta skedde efter att Åland hade haft val och regeringen bytt. Trots detta märkte Anette ingen förändring i hur ärendet hanterades. ”Vi märkte egentligen ingen skillnad på deras synsätt. Samma skillnad”, säger hon.
När Istanbulkonventionen inte längre användes som grund hänvisades det istället till Ålands hållbarhetsagenda, en regional variant av Agenda 2030. ”Helt plötsligt var det den agendan man använde som motivering till att vi inte skulle få stöd”, reflekterar hon.
Anette ser att många tjänstemän utbildas i samma teorier oavsett regeringens färg. ”Myndighetspersoner utbildas i de här teorierna… och sen kommer de ut som poliser eller jurister och tror att det här är på riktigt”, säger hon.
Det är inte det enskilda avslaget som är det viktigaste för Anette, utan vad processen säger om vilka perspektiv som får utrymme i offentligheten. ”Vi tänkte att det här får bära eller brista. Vi tänker inte gå med på den där leken”, säger hon.
Under samtalet framkommer också att många av föreningens medlemmar är inflyttade svenskar som hoppats på ett annorlunda samhällsklimat. Men efter en tid ser många att det finns likheter med Sverige. ”Majoriteten är svenska inflyttade som i den goda tron har flyttat hit och tänkt att här är det fantastiskt bra. Och så ser man helt plötsligt att nej, här var det samma tugg som i Sverige”, konstaterar Lehtinen.
Det som till slut fick störst betydelse för beslutet om föreningens bidrag går inte helt att fastställa, men det följer samma mönster som tidigare rapporterats om, där frågor om kvinnors våld mot män ofta hamnar i skymundan. ”Det är något som jag känner igen från den svenska debatten”, säger Anette.
Trots att det på Åland, liksom i Sverige, fortfarande är svårt att föra ett brett samtal om våld i nära relationer, och att det är tabu att prata om kvinnors våld mot män, fortsätter Anette att kämpa för föreningens perspektiv.
