När EU introducerade Chips Act var syftet tydligt: att stärka den teknologiska suveräniteten. Målet var att öka antalet fabriker, kapaciteten och kontrollen över viktiga produkter och halvledare, grundläggande för Europas framtid. Men suveränitet handlar inte bara om enskilda komponenter, utan om hela leveranskedjan.
Det förenklade narrativet inom EU bygger på antagandet att bara genom att stärka wafer- och chiptillverkningen så kommer den strategiska autonomin att följa. Men som det uttrycks i branschen: ”chips don”t float”. De behöver kapslas, de behöver substrat och inte minst mönsterkort för att kunna användas. Utan en stark inhemsk mönsterkortsindustri blir ”autonomi” och ”suveränitet” bara tomma ord.
Enligt Dieter Weiss och Data4PCB har Europas mönsterkortsindustri under lång tid sett en gradvis nedgång. Data för 2024 visar att intäkterna från mönsterkortstillverkning minskade med ytterligare 3,9 procent. Antalet sysselsatta minskade med 500 personer, vilket är en del av en långvarig trend. Den totala omsättningen uppgår nu till 1,735 miljarder euro, vilket är mindre än två procent av den globala marknaden, och det finns färre än 180 aktiva fabriker kvar i hela Europa.
Samtidigt kommer cirka 65 procent av alla mönsterkort som importeras till Europa från Kina, enligt data från IPC. Detta är ingen alarmism, utan en faktabas för en bransch som kämpar för överlevnad. Under de senaste åren har flera europeiska tillverkare tvingats stänga ner, med undantag för TLT-PCB i Litauen, som är den första nya mönsterkortsfabriken i Europa på två decennier.
Den nuvarande tullstrukturen i Europa försvårar situationen ytterligare. Europeiska tillverkare av mönsterkort står inför tullar på upp till 6,5 procent på råmaterial, medan färdiga mönsterkort från Kina är tullfria. Denna snedvridna verklighet har varit känd länge och har lyfts fram av både branschrepresentanter och politiker. En skriftlig fråga ställdes till EU-kommissionen i juli 2023, som påpekade att det nuvarande tullsystemet motverkar unionens mål att minska sårbarheter och stärka den strategiska autonomin.
Trots att kommissionen bekräftade pågående ”dialoger” med industrin, förblev svaret på den centrala frågan otydligt: varför är råmaterialen tullbelagda medan färdiga kort inte är det? Denna asymmetri skapar ytterligare kostnader för tillverkarna innan produktionen ens startar, vilket leder till att många europeiska aktörer tvingas att flytta mot ren mäkleri och agentur för att överleva.
På kort sikt kan detta hålla siffrorna i balans, men på lång sikt urholkar det Europas kapacitet att tillverka mönsterkort. Det är svårt att klandra företagen som agerar i enlighet med ett regelverk som missgynnar dem. Det är desto svårare att förstå varför beslutsfattarna accepterar en struktur som underminerar den strategiska autonomin de påstår sig vilja skydda.
Pandemin och halvledarbristen har tydliggjort Europas beroenden och hur snabbt geopolitik kan påverka leveranskedjor. Även om Europa lyckas lösa sitt ”chipproblem” kommer det fortfarande att vara sårbart. Mönsterkort är avgörande för att chips ska kunna användas. Europas mönsterkortsindustri kan inte ignoreras. Det handlar inte om protektionism, utan om självbevarelse. Om Europa menar allvar med sin strategiska autonomi måste man sluta se mönsterkortstillverkning som en eftertanke.
