Regeringen har nyligen presenterat ett förslag om att införa en så kallad gas i pensionssystemet, vilket har väckt kritik från flera ekonomiexperter. De anser att termen ”gas” skapar en missvisande bild av hur pensionssystemet är uppbyggt och att förslaget riskerar att skada den stabilitet som har byggts upp sedan reformerna på 1990-talet.
Sveriges pensionssystem anses vara robust och välfungerande, en modell som många andra länder ser upp till. En nyckelfunktion i systemet är den automatiska balanseringen, även känd som bromsen, som innebär att pensionsutbetalningarna minskar automatiskt om framtida utgifter överstiger inkomster. Denna mekanism bidrar till att systemet förblir i balans, även under ekonomiska nedgångar.
Det nya förslaget innebär att om tillgångarna i inkomstpensionssystemet överstiger skulderna med 15 procent, ska överskottet delas ut till pensionärer och pensionssparare. Kritikerna menar att förslaget är dåligt genomtänkt och att begreppet gas ger en felaktig retorisk bild av situationen. Gas och broms adresserar helt olika problem och förslaget bryter mot grundprinciperna för 90-talsreformen som betonade vikten av grundliga utredningar innan beslut fattas.
Den offentliga utredning som nuvarande förslag hänvisar till är över 20 år gammal och har begränsade direktiv som exkluderade många alternativa lösningar. Dessutom har utredningen inte beaktat om sättet att fastställa balansräkningen är lämpligt för att bedöma om det faktiskt finns överskott att dela ut.
Ett centralt problem är att det så kallade överskottet i systemet inte är ett verkligt överskott. För närvarande är det officiella överskottet 16,95 procent, vilket inte innebär att det finns mer pengar avsatta än vad som beräknas betalas ut. Faktum är att 84 procent av det som kallas tillgångar i systemets balansräkning utgörs av förväntade inbetalningar från framtida arbetstagare, vilket medför en stor osäkerhet.
Det aktuella sättet att beräkna balansräkningen är utformat för att ge tidiga signaler om att inbetalningarna riskerar att understiga utbetalningarna, men det är oklart om det även är lämpligt för att indikera motsatsen. Vidare beror det nuvarande överskottet till stor del på demografiska förändringar kopplade till tidigare invandring, vilket kan leda till ökade framtida kostnader för garantipension och bostadstillägg.
Kritikerna pekar också på att det inte är självklart att det finns en optimal användning av ett eventuellt överskott. En alternativ strategi skulle kunna vara att använda ett överskott för att värdesäkra inkomstpensionerna, vilket skulle säkerställa att pensionernas köpkraft förblir konstant, särskilt under tider av låg tillväxt.
Det har länge varit en avsikt att pensionssystemet ska vara avskilt från statsbudgeten för att säkerställa stabilitet och förutsägbarhet. I praktiken har dock systemet inte varit helt oberoende av politiska beslut och har gång på gång justerats för att kompensera pensionärer vid svag tillväxt.
Regeringens och pensionsgruppens förslag kan förvärra problemet med otydlighet och volatilitet i pensionerna. Om överskottet istället skulle användas för att värdesäkra inkomstpensionen skulle det minska svängningarna i pensionsnivåerna och därmed minska behovet av kompensation via statsbudgeten.
Experternas främsta uppmaning till politiken är att noggrant överväga och utreda stora förändringar i pensionssystemet innan de genomförs, precis som föregående generationer av beslutsfattare har gjort.
